Jättarnas hem

Av Pierre 21 september, 2017 Naturbilder Inga kommetarer

I september tog jag en tur till jättarnas hem, Jotunheimen, i Norge. Jag hade planerat att besegra en av jättarna. Precis som Don Quijote skulle gjort så tog jag mig naturligtvis an den största på direkten, Galdhöpiggen 2469 m. ö. h. Jag valde att gå från Spiterstulen som ligger på 1100 m.ö.h. Uppfärden tog fem och en halv timmar. Nerfärden tog 6 timmar för mig. Jag hade ju feber dagen efter och misstänker att jag haft en infektion i kroppen. Så dålig kondis har jag nämligen inte. Det var dock en glad färd. Alla var glada och hejade. Många stannade till för att prata. Man märkte att detta var något utöver det vanliga för de flesta. Resan och vistelsen gick mycket bra. På Spiterstulen var rummet förvånansvärt billigt men där var det billiga slut. Åtminstone för en svensk. Personalen dock var mycket trevlig och tillmötesgående trots att de hade väldigt mycket att göra. Faktum är att alla både personal och ”intagna” var mycket lättsamma och glada. Det var mycket lätt att hamna i samspråk med folk på Spiterstulen. Rekommenderas starkt trots priserna. Det verkar vara en mycket avslappnande och glad miljö för en som liksom jag själv har varit lite psykiskt trött. Håll till godo med nedanstående bilder med tillhörande förklaringar. Alla bilder går att klicka på så det går att se dem lite större.

Klättringen har bara börjat och jag känner mig redan sliten.

Hellstugutinden 2339 m.ö.h.

Det började fint. Vädret var strålande. Det var knappt någon blåst på hela tiden. Moln och dimma skulle dock variera på ett fantastiskt sätt på väg mot toppen.

Jag kan ha fel men jag tror att det är Glittertind det höga snöklädda berget i bakgrunden 2463 m. ö. h.

Snart började de enorma stenpartier som skulle dominera uppfärden. Titta på människorna så får ni en referens på hur stora stenar det handlar om. Det måste vara omöjligt att anlägga någon som helst stig i den här typen av miljö..

Sten, sten sten…

Jag tror att detta är Urdadalstinden 2116 m. m. h.

Vy över Jotunheimen.

Sten, sten, sten plus en fantastisk utsikt.

Svellnosen var första höga toppen att bestiga 2272 m. ö. h. Snö och stenblock.

Den andra stora toppen att ta sig över. Sten och snö.

Vy över Svellnosbrean från Keilhaustoppen.

Molnen var fantastiska den här dagen och bidrog till en stor del av upplevelsen.

Vy innan sista sträckan till toppen.

När jag till slut nådde toppen rådde full dimma. Denna lättade dock på någon halvtimma.

Äntligen uppe på toppen. Efter 5,5 timmar. Jag tror att jag hade någon infektion i kroppen för dagen efter hade jag feber.

Vy från toppen av Galdhöpiggen.

Då börjar den lika långa resan ner igen.

Dimman lättade innan tillbakafärden.

Galdhöpiggen på lite håll. Det hade klarnat upp betydligt. På uppfärden viste jag inte ens att jag var på sista toppen förrän toppstationen visade sig i dimman.

Tillbaka till stenblocksöknen. Det var jobbigare på nedresan. Det började snöa på nervägen och det övergick i regn längre fram så kameran hamnade i ryggsäcken.